Måste AI upphandlas, och vad är det egentligen som avgör

Den vanligaste invändningen mot ett AI-pilotprojekt i offentlig sektor är att det måste upphandlas först. Invändningen framförs sällan som en fråga och nästan aldrig med ett belopp. Den fungerar som ett stopp, och den håller sällan för en närmare titt.

Lagen räknar upp sex förfaranden, och inget av dem är AI

Lagen om offentlig upphandling räknar i 6 kap. 1 § uttömmande upp de förfaranden som får användas: öppet och selektivt förfarande, förhandlat förfarande med och utan föregående annonsering, konkurrenspräglad dialog och innovationspartnerskap. Inget av dem är knutet till en teknik. Vad som krävs avgörs i stället av värdet, som enligt 5 kap. 3 § beräknas på det totala belopp som ska betalas enligt kontraktet. Ett köp av AI-stöd behandlas alltså som andra köp av varor och tjänster, och avgörs av vad som köps och vad det är värt.

Det är värt att säga rakt ut, eftersom motsatsen antas så ofta. Frågan "måste vi upphandla AI" har inget eget svar. Frågan som har ett svar är vad kontraktet är värt och vad det avser.

Det som avgör är värdet, inte tekniken

Direktupphandlingsgränsen är den punkt där ett köp kan göras utan annonsering. Enligt Upphandlingsmyndigheten är den i lagen om offentlig upphandling 700 000 kronor, och har varit det sedan den 1 februari 2022. I lagen om upphandling inom försörjningssektorerna och i lagen om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet är den 1 200 000 kronor. Det är tröskelvärdena som räknas om vartannat år, inte direktupphandlingsgränserna: de står som belopp i lagtexten och ändras bara genom en lagändring.

Talet ska läsas med två förbehåll. Upphandlingsmyndigheten är tydlig med att gränsen inte är ett årligt värde: värdet ska beräknas till det totala belopp som enligt den upphandlande organisationens uppskattning kommer att betalas under avtalstiden, inklusive värdet av eventuella options- eller förlängningsklausuler. Och en upphandling får inte delas upp i avsikt att komma under någon beloppsgräns. Men förbehållen ändrar inte huvudsaken. Ett avgränsat försök i en verksamhet ligger ofta under gränsen, och då är annonsering inte frågan.

Det som stoppar de flesta pilotprojekt är inte upphandlingsrätten. Det är att ingen har räknat.

Så länge kontraktsvärdet är okänt går det inte att avgöra vilket förfarande som krävs, och en fråga som egentligen är räknelära blir liggande som juridisk osäkerhet. En uppskattning över hela löptiden är ett avgränsat räknearbete och löser upp osäkerheten.

Det befintliga avtalet räcker sällan

Det andra vanliga antagandet är motsatsen till det första: att ingenting behöver köpas, eftersom funktionen redan ingår i licensen organisationen betalar för.

Myndigheten för digital förvaltning, Digg, skriver rakt ut att det inte är möjligt att få generativ AI inom gällande leverantörsavtal för Office-paketet. Digg konstaterar också att det ännu är svårt att hänvisa till större ramavtal inom offentlig sektor för generativ AI.

Det är värt att notera hur de två antagandena hänger ihop. Samma organisation kan hålla båda samtidigt: att ett nytt verktyg kräver en fullskalig upphandling, och att det verktyg som redan används inte kräver något alls eftersom det kom med paketet. Det första antagandet stoppar det som är genomtänkt. Det andra släpper igenom det som inte är det.

Vad regelverket faktiskt lägger till

AI-förordningen reglerar systemet och rollerna kring det, inte upphandlingsförfarandet. Den lägger till skyldigheter för den som tar ett system i bruk, och mer omfattande sådana om systemet klassificeras som högrisk. Den skapar däremot ingen ny upphandlingsform och ingen ny beloppsgräns. Kraven hamnar alltså i kravställningen, inom det förfarande som ändå gällde.

Kraven på systemet försvinner inte för att köpet är litet, och de uppstår inte för att köpet är stort.

Två stöd finns för den som inte vill formulera varje villkor från grunden. Digg och Integritetsskyddsmyndigheten har tillsammans tagit fram riktlinjer för generativ AI i offentlig förvaltning, senast uppdaterade i oktober 2025, som täcker införande, etisk användning, upphovsrätt och upphandling. Europeiska kommissionens gemenskap för offentliga köpare publicerar dessutom modellavtalsvillkor för upphandling av AI, i en fullständig version och en lättare version med tillhörande vägledning. Bägge är vägledning och modellvillkor, inte lagstiftning, och de ersätter inte den egna kravställningen.

Bedömningen i det enskilda fallet avgörs av kontraktets historik och av de ramavtal organisationen är part i.

Tre frågor innan ni börjar

1. Vad är kontraktet värt över hela löptiden? Räkna på hela avtalstiden och inte på pilotmånaden, och räkna in värdet av options- och förlängningsklausuler. Utan det talet går ingen av de följande frågorna att besvara.
2. Vad är det ni köper? En licens, en konsultinsats, en utvecklad funktion eller en tjänst med en leverantör som behandlar era uppgifter. De fyra ser olika ut i ett avtal, och de ser olika ut i AI-förordningens roller.
3. Vad använder ni redan? Det som redan finns i verksamheten är en del av bilden, oavsett hur det kom dit. En inventering före upphandlingen är billigare än en efter.

Vad som är värt att kräva i avtalet

1. Var uppgifterna behandlas och av vem. Inklusive underleverantörer, och inklusive vad som gäller vid support och felsökning.
2. Om indata används för att träna leverantörens modeller. Frågan ska besvaras med ja eller nej i avtalet, inte i en produktbroschyr.
3. Vilken dokumentation och loggning som följer med. Ni behöver den för att kunna fullgöra era egna skyldigheter, och den är svår att förhandla till sig i efterhand.
4. Vad som händer med uppgifterna när avtalet upphör. Radering, återlämnande och tidsfrister, skrivna så att de går att följa upp.

Ingen av punkterna är särskild för AI. Det är precis poängen. Det som krävs är samma upphandlingskompetens som för en molntjänst, och den som väntar på ett särskilt AI-förfarande väntar på något som inte kommer.