Offentliga aktörer bär strängare skyldigheter enligt AI-förordningen än privata: registrering i EU:s databas innan systemet börjar användas, informationsskyldighet mot de enskilda som berörs och mot arbetstagarrepresentanterna, och en konsekvensbedömning för grundläggande rättigheter, FRIA, innan ett högrisksystem används första gången.
Datumen och detaljerna står på vår sida om AI-förordningen. Principen att hålla fast vid är att skyldigheterna knyter an före användningen, inte efter.
Det här är inte papper för papprets skull. I en statlig myndighets modell för att välja ut vab-ärenden till fuskutredning löpte en kvinna som inte hade gjort något fel mer än 1,7 gånger så stor risk att felaktigt pekas ut som en man som inte heller hade gjort något fel. Det är vad Svenska Dagbladet och Lighthouse Reports kom fram till i november 2024, på data som Inspektionen för socialförsäkringen lämnat ut. Tillsyn följde, och systemet avvecklades. Det är precis den skada en konsekvensbedömning för grundläggande rättigheter finns för att fånga, och den inträffade ändå.
Lärdomen är inte rädsla. Den är att bedömningen måste göras på riktigt, av människor som förstår både handläggningen och data.
AI-förordningen är EU-rätt, och varje medlemsstat utser sina egna tillsynsmyndigheter. Sverige har inte gjort det färdigt: Post- och telestyrelsen har ett tillfälligt uppdrag som nationell behörig myndighet till och med den 31 december 2026, och en utredning har föreslagit myndigheten för den permanenta rollen.
Integritetsskyddsmyndigheten täcker AI som behandlar personuppgifter. Dess tillsyn av en regions AI-tjänst för transkribering, inledd i maj 2026, vilar på dataskyddsrätten och inte på AI-förordningen. Det är där trycket landar först.
För högrisksystem ni redan kör finns en övergångsbestämmelse, men den har en bakre gräns: en offentlig aktör ska ha dem i överensstämmelse senast den 2 augusti 2030 oavsett vad. Läs det som planeringstrygghet, inte som ett skäl att vänta. Nya system följer den vanliga kalendern.