Det dyraste AI-projektet är det som aldrig fick ett nej

En siffra bär just nu halva marknadens argumentation om AI. Den kommer från en rapport från MIT NANDA och lyder att 95 procent av organisationerna får noll avkastning. Den citeras i styrelserum, i säljmaterial och i ledarartiklar, ofta med tillägget att alltså misslyckas nästan alla pilotprojekt.

Talet tål inte den vikten, och skälet syns i rapportens eget metodavsnitt.

Vad rapporten faktiskt säger, och vad den vilar på

Formuleringen i rapporten är att trots 30 till 40 miljarder dollar i investeringar får 95 procent av organisationerna noll avkastning. Det är inte samma påstående som att 95 procent av pilotprojekten misslyckas. Ett företag kan ha lyckade pilotprojekt och ändå ingen mätbar avkastning på helheten, och tvärtom. De två blandas systematiskt ihop i återgivningen.

Sedan finns underlaget. Rapportens eget metodavsnitt anger en genomgång av över 300 offentliggjorda AI-initiativ, strukturerade intervjuer med företrädare för 52 organisationer, och enkätsvar från 153 högre chefer insamlade på fyra branschkonferenser. Perioden är januari till juni 2025.

Tre saker följer av det. Enkätsvar insamlade på branschkonferenser är ett bekvämlighetsurval och inte ett slumpmässigt, eftersom den som åker på en AI-konferens skiljer sig från den som inte gör det. Avkastning definieras inte i det citerade talet. Och sex månader är en kort period för att bedöma utfallet av investeringar vars återbetalning normalt räknas i år.

Ett tal som är för stort för sitt underlag gör ingen försiktigare. Det gör bara att färre frågar vad de egna försöken gav.

En marknad som bygger sin lägesbild på ett enda tal blir också känslig för hur just det talet tagits fram. Definieras avkastning inte, och samlas svaren in bland dem som redan kommit till en AI-konferens, är osäkerheten inte statistisk utan begreppslig. Den går inte att räkna bort med fler svarande.

Gartner mätte utfallet: minst 50 procent, inte 30

Riktningen är inte fel. Den vilar bara bättre på något annat.

I juli 2024 förutsåg Gartner att minst 30 procent av GenAI-projekten skulle överges efter proof of concept vid utgången av 2025, till följd av bristande datakvalitet, otillräckliga riskkontroller, stigande kostnader eller oklart affärsvärde.

Den tidpunkten har passerat, och Gartner har mätt utfallet. I januari 2026 skriver de att minst femtio procent av projekten övergavs efter proof of concept vid utgången av 2025, av samma fyra skäl. Prognosen var alltså för optimistisk, och det tal som är värt att använda är mätningen och inte förutsägelsen.

Gartners underlag är i sin tur tunt. Prognosen presenterades som en analytikerbedömning utan redovisat urval, och utfallet anges vila på en genomgång av hundratals implementationer utan angivet antal, fältperiod eller urvalsmetod. Skillnaden mot MIT-talet ligger inte i metoden utan i vad talet bär: ett påstående om hur många försök som avslutas är snävare än en slutsats om avkastning för en hel marknad, och det är inte beroende av hur avkastning definieras.

Femtio procent är en blygsammare siffra än nittiofem, och den är mer användbar, eftersom den kommer med fyra namngivna orsaker i stället för ett omdöme.

Läs listan igen och notera vad de fyra har gemensamt. Datakvaliteten går att kontrollera innan bygget börjar. Riskkontrollerna går att beskriva innan bygget börjar. Kostnadsbilden går att uppskatta, och affärsvärdet går att formulera som ett mätbart påstående. Samtliga fyra är alltså kända eller möjliga att ta reda på innan någon skrivit en rad kod.

Omdia mätte genomströmningen från proof of concept till drift

Ett andra mätsätt finns, och det ger inte samma tal. Analysföretaget Omdia frågade under tredje kvartalet 2025 sammanlagt 448 företag hur stor andel av deras egna proof of concept som gick vidare till drift. Chefsanalytikern Eden Zoller redovisar svaren i AI Market Maturity, 2025 Data: 46 procent av företagen uppger att mer än 10 procent av försöken går vidare till produktion, de flesta av dem, 37 procent, i spannet mellan 11 och 40 procent, medan 10 procent av organisationerna anger en andel över 40 procent. Knappt en tredjedel svarar att färre än 5 procent når produktion, och 21 procent anger mellan 5 och 10 procent.

De två talen mäter olika saker. Gartner anger andelen projekt som överges efter proof of concept. Omdia anger andelen företag med låg genomströmning från proof of concept till drift. Ett projekttal och ett företagstal kan varken jämföras rakt av eller läggas ihop, och de beskriver inte samma population.

Skillnaden i underlag är däremot till Omdias fördel. Antalet svarande är redovisat, fältperioden är angiven till tredje kvartalet 2025, och metoden är en kvantitativ företagsenkät där varje företag rapporterar utfallet i sin egen portfölj, alltså vad som redan hänt och inte vad en analytiker tror ska hända. Gartner redovisar varken antal, fältperiod eller urvalsmetod för något av sina två tal.

Två olika mätsätt landar ändå i samma bild: det som byggs når sällan drift. Spridningen i Omdias svar är samtidigt det mest användbara i materialet. En tiondel av företagen får mer än fyra av tio försök hela vägen till produktion, medan knappt en tredjedel ligger under fem procent. Andelen är alltså ingen naturkonstant, och de fyra skäl Gartner namnger ligger samtliga på beslutssidan snarare än i tekniken.

Varför det sena nejet blir dyrt

Gartner anger i samma material att ansatserna för ibruktagande medför betydande kostnader på mellan 5 och 20 miljoner dollar.

Spannet gäller större företagslösningar och ska inte läsas som ett pris för ett avgränsat försök. Men det säger något om kurvan. Kostnaden för att avsluta ett användningsfall stiger brant med tiden, medan informationen som behövs för beslutet knappt förbättras alls efter de första veckorna.

Det är den enda ekonomiska iakttagelse som behövs för att förstå varför det tidiga nejet är värt mest.

Varför nejet ändå inte sägs

Sällan för att informationen saknas. Nästan alltid för att projektet har blivit någons sak.

Ett användningsfall som fått en ansvarig, en budget och en presentation bakom sig är inte längre ett förslag. Att avsluta det läses då som en bedömning av personen snarare än av idén, och den som föreslår det betalar en social kostnad som ingen kalkyl fångar. Följden är att projekt inte avslutas utan tunnas ut, vilket är dyrare och långsammare än ett nej.

Motmedlet är enkelt att beskriva och obekvämt att införa: bestäm avslutskriterierna innan ni börjar, och bestäm vem som får tillämpa dem.

Tre beslut före start

1. Vad ska vara sant för att försöket ska få fortsätta? Formulerat som något mätbart, på ett avgränsat moment. Inte "att det fungerar bra".
2. När görs kontrollen? Ett datum, satt i förväg. En kontroll som ska göras "när vi ser hur det går" görs aldrig.
3. Vem får säga nej utan att först förankra? Utan den punkten är de två första bara en önskan. Mandatet ska pekas ut med namn, och det ska sägas högt medan alla fortfarande är optimistiska.

De tre besluten fattas i det möte där någon annars hade sagt att vi kör igång och utvärderar efterhand, och de kräver att någon håller i pennan när det är dags att tillämpa dem.