Vet ni om er AI-satsning fungerade, och vad skulle visa det

Frågan om huruvida organisationer inför AI är avgjord. Frågan om de vet vad det gav är det inte.

Införandet har hänt

I Tietos nordiska AI-undersökning, genomförd i februari 2026 bland 623 svarande i Finland, Sverige och Norge, uppger 31 procent att AI nu är i produktion i hela verksamheten. Tre av tio använder AI-lösningar i stor utsträckning, och nära en tredjedel har redan börjat experimentera med egna AI-agenter.

De två första talen mäter olika saker, organisationsnivå respektive medarbetarnivå, men de kommer ur samma 623 svar och bekräftar därför inte varandra. Undersökningen bygger på en onlinepanel via Norstat, och Tieto anger själva att urvalet inte representerar arbetskraften utan består av personer som deltar i eller stödjer AI-beslut. Talen beskriver alltså vad beslutsfattare rapporterar, inte vad som sker i organisationen.

Det är siffror som för två år sedan hade varit en nyhet. I dag säger de mest att införandet inte längre är det som skiljer organisationer åt.

Men var fjärde har inget att mäta mot

Samma undersökning visar att 24 procent av organisationerna fortfarande saknar formella mått för sin AI-användning. Andelen varierar mellan länderna, från 31 procent i Norge till 17 procent i Finland.

Var fjärde organisation har alltså infört något som inte kan utvärderas. Det betyder inte att det inte fungerar. Det betyder att ingen kan säga om det gör det, och att beslutet att fortsätta eller avbryta därför fattas på intryck.

En satsning utan mått kan inte misslyckas. Den kan bara upphöra att nämnas.

Det är den obekväma egenskapen hos omätta insatser. De avslutas sällan med ett beslut. De tunnas ut, byter namn, blir en del av något annat, och ingen behöver någonsin säga att det inte blev något.

Där någon mätt går utfallet att avgöra

Gartner frågade i november och december 2025 782 ansvariga för infrastruktur och drift hur det gick för deras AI-användningsfall. Tjugoåtta procent lyckades fullt ut och nådde de förväntningar på avkastning som satts. Tjugo procent misslyckades helt. Gartner redovisar varken länder, befattningar eller urvalsmetod, och det förbehållet hör till talet.

Populationen är en annan än Tietos och frågan är en annan, vilket gör talen till ett oberoende tillskott. Men det intressanta ligger inte i de tjugoåtta procenten. Det ligger i vad som blir kvar: dryga hälften av användningsfallen hamnar varken bland dem som lyckades eller bland dem som misslyckades.

Där någon har mätt mot en uttalad förväntan går utfallet att avgöra åt båda hållen. Där ingen har gjort det hamnar satsningen permanent i mitten, varken bekräftad eller avskriven, och det är inte ett tekniskt utfall utan ett mätningsutfall.

De vanligaste måtten är de svåraste

Bland dem som mäter är de två vanligaste måtten produktivitet, som 33 procent anger, och kostnadsbesparingar, som 31 procent anger.

Båda är rimliga att vilja veta. Båda är också de svåraste av alla att hänföra till en enskild insats. Produktivitet påverkas av bemanning, säsong, ärendemix och vad organisationen i övrigt gjorde samma kvartal. Kostnader påverkas av prisläge, avtal och volym. När ett av dessa två tal rör sig i rätt riktning går det sällan att visa varför, och när det rör sig i fel riktning går det lika sällan att freda insatsen.

Följden är ett mått som låter viktigt och som ingen till slut litar på.

Hindren som rapporteras är inte tekniska

Undersökningen frågar också vad som bromsar. Säkerhetsfrågor anges av 45 procent som främsta hinder, och kompetensgapet uppges av 39 procent bromsa användningen.

Ingetdera är ett tekniskt hinder, och det är värt att stanna vid. Både säkerhetsfrågor och kompetensbrist är sådant som förhandlas med underlag: en riskbedömning, en avgränsning, en plan. Underlag förutsätter i sin tur att någon har mätt något. Organisationer som inte mäter har därför svårare att komma förbi just de hinder de själva rapporterar som störst.

Vad ett användbart mått ser ut som

Ett mått duger om det uppfyller tre villkor.

1. Det går att mäta före insatsen. Antingen finns historiken redan, eller så mäts det i några veckor innan något ändras. Ett mått som uppstår samtidigt som lösningen är inte ett mått, det är en beskrivning av lösningen.
2. Det rör ett avgränsat moment. Ledtiden för ett bestämt ärendeslag, andelen ärenden som måste rättas i efterhand, antalet steg som kräver manuell hantering. Inte hela avdelningens produktivitet.
3. Det påverkas inte av tio andra saker samtidigt. Om måttet rör sig när någon slutar, när volymen ökar eller när ett avtal omförhandlas, mäter det inte insatsen.

Villkoren utesluter medvetet produktivitet och kostnad som förstahandsmått. De två kan mycket väl vara skälet till satsningen. De är bara olämpliga som bevis för den.

Om satsningen redan är gjord

Det vanligaste läget är inte att måtten är dåliga, utan att de aldrig bestämdes. Då finns en väg tillbaka som fungerar förvånansvärt ofta.

Skriv ner vad som antogs skulle förändras, i klartext och utan siffror. Gå sedan igenom listan och se vilka av antagandena som har en motsvarighet i data som redan samlas, i ärendehanteringssystemet, i tidrapporteringen, i loggarna. Oftast finns två eller tre, och de går att jämföra bakåt eftersom historiken redan är registrerad.

Det som inte går att rekonstruera är kvalitetsmått som ingen registrerade före införandet. Där är enda vägen att börja mäta nu och acceptera att jämförelsen börjar härifrån. Det är sämre än att ha mätt från början och avsevärt bättre än att fortsätta gissa.