AI-märkning: vad av ert innehåll som faktiskt måste märkas

Sedan den 2 augusti 2026 gäller transparenskraven i AI-förordningens artikel 50. Frågan om AI-märkning blev därmed skarp, och den vanligaste läsningen är att allt som AI varit inblandad i nu ska märkas. Den läsningen leder till två fel samtidigt: arbete som ingen behöver göra, och tre skyldigheter som faktiskt är era och som drunknar i det arbetet.

Artikel 50 har sju punkter. Fyra av dem bär upplysningsplikter, en femte säger hur och när upplysningen ska lämnas, och undantagen står utskrivna i lagtexten. Gränsen går inte där de flesta gissar.

Vem som bär vad i artikel 50

Punkt 1 och punkt 2 riktar sig till leverantören. Punkt 1 kräver att den som bygger ett system avsett att interagera direkt med människor ser till att människorna får veta det, om det inte redan är uppenbart för en rimligt informerad, uppmärksam och omdömesgill person. Punkt 2 kräver att den som bygger ett system som genererar syntetiskt ljud, bild, video eller text ser till att resultatet märks i ett maskinläsbart format och går att upptäcka som artificiellt genererat.

Punkt 3 och punkt 4 riktar sig till tillhandahållaren, alltså den som tar systemet i bruk i sin verksamhet. Punkt 3 kräver att den som använder ett system för känsloigenkänning eller biometrisk kategorisering informerar de personer som utsätts för det. Punkt 4 kräver två saker: att den som använder ett system för att generera eller manipulera en deepfake upplyser om att materialet är artificiellt genererat eller manipulerat, och att den som publicerar AI-genererad text för att informera allmänheten i frågor av allmänt intresse märker den.

Punkt 5 binder båda leden. Upplysningen enligt punkterna 1 till 4 ska lämnas klart och urskiljbart, senast vid den första interaktionen eller exponeringen, och den ska uppfylla tillämpliga tillgänglighetskrav. Kommissionens uppförandekod räknar den som en av de skyldigheter den täcker, jämte punkterna 2 och 4.

Fördelningen har en praktisk följd som är lätt att missa. En organisation som skriver i ett AI-verktyg är inte leverantör av det verktyget.

Märkningsplikten alla talar om ligger hos den som byggde verktyget, inte hos er som skriver i det.

Det betyder inte att ni är fria. Punkt 4 bär två plikter, så era är tre stycken ur två punkter, och de är av ett annat slag: de handlar om vad ni släpper ut och vem ni utsätter för vad, inte om att teknisk märkning ska ligga i filen.

Undantaget som tar det mesta av AI-märkningen

Även för leverantören är märkningsplikten smalare än den ser ut. Artikel 50.2 gäller inte i den mån systemet fyller en assisterande funktion för standardredigering, och inte heller i den mån det inte väsentligt ändrar de uppgifter tillhandahållaren matat in eller deras innebörd. Samtliga fyra punkter bär dessutom ett undantag för system som enligt lag används för att upptäcka, förebygga, utreda eller lagföra brott.

Kommissionens egen frågesida om artikel 50 skriver ut samma sak: skyldigheten att märka gäller inte när AI-systemet fyller en assisterande funktion för standardredigering.

Det är undantaget som avgör de flesta vardagsfall. Ett verktyg som språkgranskar, kortar ner, justerar tonen eller föreslår en rubrik på en text ni själva har skrivit ändrar varken innehållet väsentligt eller dess innebörd, och utlöser därför ingen märkningsplikt enligt punkt 2. Undantaget stannar där: publiceras texten i en fråga av allmänt intresse gäller punkt 4 ändå. Ett verktyg som producerar en färdig text ur en prompt gör det däremot, och där ligger märkningen hos den som byggt verktyget.

Skiljelinjen är alltså inte om AI var inblandad. Den är om AI:n hjälpte er redigera, eller producerade innehållet.

Var gränsen går i det ni publicerar

Den skyldighet som oftast är er är punkt 4:s andra led. Den träffar AI-genererad eller manipulerad text som publiceras i syfte att informera allmänheten i frågor av allmänt intresse. En kundtidning, ett pressmeddelande i en samhällsfråga, en myndighets information till invånare.

Undantaget är formulerat så att texten inte behöver märkas om den har genomgått mänsklig granskning eller redaktionell kontroll och någon bär ansvaret för publiceringen. I sin vägledning skärper kommissionen den sista delen: en person ska bära det yttersta rättsliga ansvaret för publiceringen, granskningen inräknad.

Det är den meningen som gör undantaget användbart, och samtidigt svårare att uppfylla än det låter. Att någon har läst igenom texten räcker inte. Ansvaret ska ligga hos någon, fysisk eller juridisk person, som svarar rättsligt för att den publicerades.

En organisation med en ansvarig utgivare eller en kommunikationschef som formellt godkänner publiceringar är utanför. En organisation där verktyget skriver och någon klickar publicera utan att ansvaret är utpekat är innanför, och märker.

Bilder följer en annan regel än text, och det är där de flesta gissar fel. Punkt 4:s första led träffar bara bild, ljud och video som utgör en deepfake. Definitionen står i artikel 3.60: innehåll som liknar existerande personer, föremål, platser, enheter eller händelser och som för en person felaktigt kan framstå som autentiskt eller sanningsenligt. Två villkor, och båda ska vara uppfyllda.

Det andra villkoret avgör de flesta fall, och det utesluter det mesta. En illustration, ett diagram eller en stiliserad bild i en husstil ger sig till känna som en bild och utger sig inte för att visa något som faktiskt inträffat. Den utlöser ingen upplysningsplikt för er, oavsett vilket verktyg som gjort den. Plikten uppstår först när bilden framställer något som verkligt och rimligen skulle kunna tas för det: en person som inte har sagt det, en plats som inte ser ut så, en händelse som inte har hänt.

Kvar står punkt 2, som gäller syntetiskt ljud, bild, video och text oavsett om det liknar något verkligt. Den ligger på leverantören, och den handlar om något annat än en synlig rad under bilden: lagtexten kräver att utdata märks i ett maskinläsbart format och går att upptäcka som artificiellt genererat. Er upplysning enligt punkt 4 ska däremot enligt punkt 5 lämnas klart och urskiljbart till den som möter innehållet. Två olika saker, och båda kallas märkning i vardagsspråket.

Er plikt enligt punkt 4 har dessutom ingen övergångstid. Den har gällt sedan den 2 augusti 2026. Den fyramånadersfrist fram till den 2 december som ofta nämns står i artikel 111.4 och gäller bara leverantörer, bara märkningen enligt punkt 2, och bara för system som fanns på marknaden före den 2 augusti.

För deepfakes i konst och satir finns en lindring. Ingår materialet i ett uppenbart konstnärligt, kreativt, satiriskt, fiktivt eller liknande verk eller program begränsas upplysningsplikten till att förekomsten av sådant material redovisas på ett lämpligt sätt som inte hindrar att verket visas eller njuts av. Det är en lindring av formen, inte ett undantag från plikten.

Två instrument på sex veckor, och vad de är värda

Kraven är svåra att omsätta i teknik, och kommissionen har lagt två instrument bredvid dem.

Uppförandekoden om transparens för AI-genererat innehåll blev klar i slutversion den 10 juni 2026 och täcker punkterna 2, 4 och 5. Den togs fram i två arbetsgrupper med leverantörer av generativa system, utvecklare av märknings- och detektionsteknik, föreningar för dem som använder systemen, civilsamhälle och akademiska experter. Den 20 juli publicerade kommissionen dessutom vägledning om transparensskyldigheterna för leverantörer och tillhandahållare.

Vad koden är värd står utskrivet på kommissionens egen sida, och det är värt att läsa noga. Anslutningen är frivillig, medan transparenskraven i artikel 50 är rättsliga skyldigheter. Kommissionen och AI-nämnden har bekräftat att koden är ett lämpligt frivilligt verktyg för att visa efterlevnad, och den som undertecknat den kan luta sig mot dess åtgärder.

Det är ett svagare instrument än det låter. Att kunna visa efterlevnad är inte samma sak som den presumtion om överensstämmelse en harmoniserad standard ger, och några harmoniserade standarder under förordningen finns fortfarande inte.

Invändningen som väger

Här ligger draget mot vår egen läsning, och det är att undantagens generositet skär åt två håll.

Om ni lutar er mot leverantörens märkning för att veta vad som är AI-genererat kommer ni att hitta luckor. Artikel 111.4, som lades till genom omnibusförordningen (EU) 2026/1744, ger leverantörer vars generativa system fanns på marknaden före den 2 augusti 2026 fram till den 2 december samma år att uppfylla märkningskravet i artikel 50.2. Fram till dess säger frånvaron av en märkning ingenting om de systemen. Släpptes systemet ut på marknaden senare gäller kravet direkt.

Och koden fick sin rättsliga inramning ändrad efter att den skrevs. Omnibusförordningen trädde i kraft den 27 juli 2026 och ersatte hela artikel 50.7. Kommissionens befogenhet att godkänna en förfarandekod genom en genomförandeakt ströks och byttes mot en bedömning av om tillämpningen av koden räcker. Instrumentet som ska tala om hur ni uppfyller kravet fick alltså sina villkor omskrivna knappt sju veckor efter att det färdigställdes.

De tre frågorna som avgör

Två organisationer som använder samma verktyg kan få olika svar, och skillnaden ligger inte i verktyget.

Är ni leverantör eller tillhandahållare av just det här systemet? Har ni byggt det, eller satt ert namn på det och släppt ut det, är punkterna 1 och 2 era. Använder ni någon annans verktyg är de inte det. De flesta organisationer är tillhandahållare i allt de kör och leverantör i ingenting.

Assisterar AI:n er redigering, eller producerar den innehållet? Språkgranskning, förkortning och tonjustering av något ni skrivit ändrar varken innehållet väsentligt eller dess innebörd. En färdig text ur en prompt gör det. Svaret avgör om en märkningsplikt över huvud taget uppstår och hos vem, alltså vad ni har rätt att vänta er av er leverantör.

Bär någon det yttersta ansvaret för det ni publicerar? Det är den fråga som avgör om er allmänintressetext ska märkas eller inte, och den besvaras i er egen organisation och inte i förordningen.

Den som kan besvara de tre vet vilka av sina system som bär en skyldighet. Den som inte kan det vet inte vilka system som finns, och då är det inventeringen som är arbetet och inte märkningen.